Men han fattas mej, skrek Mattis. Han fattas mej så det skär i bröstet!

När en del tycker att man är stor, och en del tycker att man är liten, så är man kanske alldeles precis lagom gammal.

Du är inte klok, du är apselut inte klok.

Farbror Melker, varför badar du alltid med kläderna på?

Bli inte rädd Birk, sa Ronja. Nu kommer mitt vårskrik! Och hon skrek, gällt som en fågel, ett jubelskrik så att det hördes långt bort i skogen.

Ett förnämligt laboratorium herr Blomkvist har här”, sa han. ”Herr Blomkvist är en skicklig kemist, kan jag förstå?”

”Nåja, skicklig … jag har ägnat en stor del av mitt långa liv åt kemiska studier”, medgav mästerdetektiven. ”Kemin och kriminaltekniken måste gå hand i hand, förstår ni, min unge vän!

Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.

Det är ingen ordning på allting och man hittar inte vartenda dugg.

Nej, jag lider inte av fräknar”, sa Pippi. Då förstod damen. Men så kastade hon en blick på Pippi och utbrast: ”Jamen, kära barn, du har ju hela ansiktet fullt med fräknar!” ”Javisst”, sa Pippi. ”Men jag lider inte av dom. Jag gillar dom! Gomorron!

Stig in eller stå kvar, hur ni behagar”, ropade Pippi. ”Jag trugar ingen!

Lugna ner dej ett par hekto”, sa Pippi. ”Det är väl inte bara du som ska ha roligt. En annan har väl också betalt, kan jag tro!

Oj, sa Pippi. Jag måste ha min lyckodag i dag också. Poliser är det bästa jag vet. Näst rabarberkräm.

Förtjusande! Förtjusande!
Vad är det som är förtjusande, frågade Tommy.
Jag, sa Pippi belåtet.

Ja, du borde allt gå i skolan och lära dej skriva lite bättre, sa Annika. Tack, sa Pippi. Det har jag gjort en gång en hel dag och då fick jag i mej så mycket lärdom, så det ligger och skvalpar inne i skallen än.

Ja, tiden går och man börjar bli gammal. Fram på höstkanten fyller jag tio år, och då har man väl sett sina bästa dar.

Hjälp oss, innan vi förgås! Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö.

Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill?

Eftersom det var ett märkligt namn blev det också en märklig flicka.

Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor som stod rätt ut. Hennes näsa hade samma fason som en mycket liten potatis, och den var alldeles prickig av fräknar. Under näsan satt en verkligen mycket bred mun med friska, vita tänder. Hennes klänning var rätt egendomlig. Pippi hade själv sytt den. Det var meningen att den skulle bli blå, men det blåa tyget räckte inte, så Pippi fick lov att sy dit lite röda tygbitar här och där. På hennes långa, smala ben satt ett par långa strumpor, den ena brun och den andra svart. Och så hade hon ett par svarta skor som var precis dubbelt så långa som hennes fötter. De skorna hade hennes pappa köpt åt henne i Sydamerika för att hon skulle ha lite att växa i, och Pippi ville aldrig ha några andra.

Nä, nu blir jag arg”, skrek han. ”När jag inte har pengar, då kan jag inte dricka sockerdricka, och när jag har pengar, då får jag inte dricka sockerdricka, när i hundan ska jag då dricka sockerdricka?

Hyss hittar man inte på, di bare blir. Och att det är ett hyss, det vet man inte förrän efteråt.

”Jag vet en som ska ställa till kalas!”
”Vem då”, sa Ida.
Emil dunkade näven i skrubben en gång till.
”Det ska jag”, sa han. Och så talade han om hur det skulle bli. Kalas skulle det bli så att det brakade om det, för nu skulle vart levandes hjon i Lönneberga fattigstuga till Katthult och det tvärt!

Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det vet du, Orvar!’ […] ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.

En sån här kväll känner man livet i sej.

Men klokt eller ej – Madicken ger sej ut på taket. Och det går fint. Det går verkligen fint. Hennes fötter och hennes kropp vet precis hur man balanserar på tak, här kommer stolts jungfrun från Junibacken, så vig och så orädd.

Se till att du träffar hjärtat, skrek han. ”Se till att du hugger rakt genom mitt hjärta av sten. Det har skavt där inne så länge och gjort så ont.” Jag såg in i hans ögon. Och i hans ögon såg jag något underligt. Jag såg att riddar Kato längtade att bli av med sitt hjärta av sten. Kanske var det så att ingen hatade riddar Kato så mycket som riddar Kato själv.

Det är då inte så farligt med Emil”, sa Alma. ”I dag har han bara nypt Ida en gång och spillt ut kaffegrädden, det är allt ... ja, och så jagat katten runt hönshuset, var så sant! Men i alla fall, jag tycker han börjar bli lugnare och snällare.

Jag är fräknigare och vackrare än någonsin. Fortsätter det så här blir jag direkt oemotståndlig.

Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll.

Livet är en sak som man måste vara rädd om, förstår du inte det?

Då gick det upp för Rasmus vad det betydde att vara luffare. I ett enda bländande ögonblick fick han klart för sig det vidunderliga i detta nya liv. Man kunde göra precis vad man ville. Man kunde äta och sova och vandra alldeles som det föll sig. Man var fri, så välsignat fri som en fågel i skogen.

Men själv finns jag då inte mer, utan ande kan ingen leva på jorden. Men i linden lever jag, till tidens slut bor jag i mitt svala gröna hus och näktergalen sjunger för mig i vårens kvällar och nätter, det blir roligt.” Ja, det kom för henne, att hon kunde ge sin ande åt linden…

Farbror Melker, vet du vad? Om du inte kan skriva så att jag förstår det, då kan du lika gärna sluta upp.

Det kan finnas saker i en bok som b a r a barn tycker är roligt, det kan också med fördel finnas sånt som både barn och vuxna tycker är roligt, men det får i en barnbok absolut inte finnas nånting som bara vuxna tycker är roligt, för det är oförskämt mot barnet – som ska läsa boken.

Döden och kärleken är det stora människan upplever, det intresserar alla åldrar. Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst.

Smälla ska det göra och roligt vill jag ha, annars är jag inte me’!

Jag är en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år.

Mamma, vad önskar du dej allra mest av allting?” ”Två riktigt snälla och rara flickor”, säger mamma. Då bli Madicken blank i ögonen och rösten darrar lite. ”Vad ska du göra av Lisabet och mej sen?

Jag tycker synd om dom som inte bor i Bullerbyn.

Har jag inte sagt att dit du går följer jag med”, sa jag. ”Jo, det har du sagt”, sa Jonatan, och då lät han rätt så glad. ”För jag vill vara med dej”, sa jag, ”om det också är i ett avgrundsrike i underjorden.

Skorpan Lejonhjärta”, sa Jonatan, ”är du rädd?” ”Nej … jo, jag är rädd! Men jag gör det ändå, Jonatan, jag gör det nu … nu … och sen blir jag aldrig mera rädd. Aldrig mera rä…” ”Å, Nangilima! Ja, Jonatan, ja, jag ser ljuset! Jag ser ljuset!”

Det är en världslig sak!

Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.

Det står väl inte i Mose lag att gamla kärringar inte får klättra i träd!

Något budskap har jag inte. Men jag vill gärna sprida en allmän tolerans för mänskligt vansinne.

Och så skriver jag så som jag själv skulle vilja ha boken om jag själv vore barn. Jag skriver för barnet i mig själv.

Vi lekte och lekte och lekte, så det är underligt att vi inte lekte ihjäl oss.

Jag vill skriva för en läsekrets som kan skapa mirakel. Barn skapar mirakel när de läser.

Inget normalt barn äter upp en tårta på ett kafferep, var det en som indignerat skrev. Och det var ju sant. Inget normalt barn lyfter en häst på rak arm heller. Men om man kan det, så kan man kanske också sätta i sej en hel tårta.

Det var fisigt. Att lova en särskild födelsedagspresent och sen ta tillbaka hälften.

Döden, döden.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

Har jag lyckats förgylla en enda dyster barndom så är jag nöjd.

Har vi en gång vant oss att hämta vår fröjd och tröst i böckerna, så kan vi inte undvara dem.

Allt stort som skedde i världen skedde först i någon människas fantasi.

En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.

Vad det är bra att det finns jul", säjer Madicken. "Det tycker jag är det bästa som di har hittat på nån gång.

Tycker du inte det är roligt när det är jul”, viskade Anna till mej efteråt. Och då sa jag att jag tyckte det. För det tycker jag. Det är det roligaste jag vet. Alla vi barn i Bullerbyn har så roligt då.

Ni får inga julklappar än", sa hon. "Först ska vi dansa med granen."
"Du menar väl att vi ska dansa kring granen", sa Pelle.
"Det är just det jag inte menar, sa Pippi. Kan ni säga mig varför aldrig julgranar kan få ha något roligt? Aldrig får dom vara med och dansa. Dom får bara stå där bom stilla och glo, medan folk hoppar och dansar runt omkring dom och har det muntert. Stackars, stackars små julgranar!

Det är konstigt med mej, tänkte hon. Jag kan så mycket. Skaffa julgran och vad som helst. Ja, jag kan allting faktiskt!

Sen tittade hon vänligt på Bamsen som stod under granen på sina skeva små ben.

”Fast det förstås”, sa hon. ”Inte slalom!

Spunk”, sa Pippi triumferande.
”Spunk”, sa Tommy. ”Vad betyder det?”
”Om jag bara det visste”, sa Pippi. ”Det enda jag vet är att det inte betyder dammsugare.

Jag ska säja er att det är farligt att gå omkring och tiga för länge. Tungan vissnar, om man inte använder den.

Hur ska jag kunna veta det, när jag aldrig har försökt?

Vi vill alla ha fred. Finns det då ingen möjlighet att vi kan förändra oss, innan det är för sent? Att vi kan lära oss ta avstånd från våld? Försöka bli en ny sorts människor, helt enkelt. Men hur skulle det gå till, och var skall vi i så fall börja? Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen.

Krusbärskräm … och kräm … och annan kräm.

Ryk och ränn och far åt pipsvängen med er, om ni inte kan hålla sams!

Trofasthet är en av mina bättre egenskaper, trofasthet nästan hur långt som helst.

Voj, voj, så mycket onödigt som sägs och som skrivs, ja, man kan aldrig upphöra att förvånas över mänskligheten.

Det konstiga med somrar är att de går så fort över.

Det är så roligt, när papporna och mammorna är med och leker. Ja, det skulle kanske inte vara så roligt om man måste leka med dom varje dag. Men när det är midsommar tycker jag att dom kan vara med.

Gå ner till Strandvägskajen i Stockholm en sommarmorgon och se om där ligger en liten vit skärgårdsbåt med namnet Saltkråkan I. Om det gör det, så är det den rätta båten och man har bara att gå ombord. Prick klockan tio kommer hon att klämta till avgång och backa från kajen, för nu ska hon ut på sin vanliga färd, den som slutar vid öarna ytterst i havsbandet.

Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden. Ingenstans lyser himlen med ett så sällsamt ljus, ingenstans är skymningen så ljuv och så trolsk och så blå. Och i den där blå skymningen vilar staden på sina bleka vatten som om den hade flutit upp ur någon gammal saga och inte var verklig alls.

Solen lyser så varmt, och från luktärterna på rundeln kommer den sötaste doft, humlorna surrar över gräset och förbi Junibacken flyter ån, stilla och tyst. Det känns i hela kroppen att det är sommar, tycker Madicken och plaskar med fötterna i det ljumma vattnet.

Och jag har nya fräknar, och prickigt sommarskinn, och därför vill jag sjunga att sommaren är min.

Birk såg sej om i skymningsskogen, och han blev underlig till mods, varför visste han inte. Förstod inte att det han kände nästan som en liten sorg i bröstet, det var bara sommarkvällens skönhet och frid, ingenting annat. ”Den här sommarn”, sa han och såg på Ronja. ”Ja, den här sommarn ska jag bära med mej till livets slut, det vet jag.

I djupaste frid låg Storgatan där och drömde i sommarsolen. Kastanjerna blommade. Det syntes inte till en levande varelse mer än bagarns gråa katt, som satt på trottoarkanten och slickade sina tassar. Inte ens det mest tränade detektivöga kunde upptäcka något som tydde på att ett brott hade blivit begånget. Det var sannerligen ett hopplöst företag att vara detektiv i den här stan!

Men i Katthultsjön bland vita näckrosor simmade Emil och Alfred omkring i det svala vattnet, och på himlen satt julimånen röd som en lykta och lyste för dem. ”Du och jag, Alfred”, sa Emil. ”Ja, du och jag, Emil”, sa Alfred. ”Tror jag det!”

Han låg på en matta av backtimjan, och han kände den goda kryddlukten i näsan. Enbuskarna luktade också så gott när solen sken på dem. Det luktade sommar. Ja, så länge han levde skulle doften av backtimjan och solvärmt enris för Rasmus betyda sommar och vandring på vägarna.

Allrakäraste Syster, ett måste du veta!” Det gjorde så ont i hjärtat på mig just då. ”Nej”, sa jag. ”Jag vill inget veta.” ”Jo, ett måste du veta”, fortsatte Ylva-li. Då slutade blommorna att sjunga och träden att spela och jag kunde inte mer höra bäckens melodi. ”Allrakäraste Syster”, sa Ylva-li. ”När Salikons rosor vissnar, då är jag död.

Jag är rädd att jag har gått och fått spunk. För det kliar på hela kroppen. Och ögona faller totalt ihop när jag sover. Ibland hickar jag. Och i söndags mådde jag inte riktigt bra när jag hade ätit en tallrik skokräm och mjölk. Jag har rätt bra aptit, men jag brukar så ofta få maten i vrångstrupen, och då får man ingen riktig nytta av den. Det måste vara spunken som sätter åt mej. Och säj mej bara en sak – är det smittsamt?

Tänk för att jag kan det ni! I smyg!

Lotta, du får inte prata när stora människor pratar, du får vänta tills dom har slutat.” ”Håhå”, sa Lotta, ”det har jag nog försökt, men det går inte. För dom slutar ju aldrig.

Tant Berg, hade du Rosa med dej i Noaks ark?” /.../ ”Lilla Lotta, jag var inte med i Noaks ark, vet du.” ”Varför drunknade du inte då”, sa Lotta.

Jaså, har ni varit hos tant Berg”, sa mamma. ”Blev hon glad?” ”Ja då”, sa Jonas. ”Hon blev glad två gånger. Först blev hon glad när vi kom, och sen blev hon glad när vi gick.

Den där farbrorn har en vårta på hakan …” ”Tyst”, viskade mamma, ”han kan höra det.” Då såg Lotta så häpen ut och sa: ”Vet han inte om det själv att han har en vårta på hakan?

Det är konstigt med mej. Jag kan så mycket!

All makt åt Tengil, vår befriare.

Var inte ängslig! Jag klarar mej alltid!

Det fick vara grodor i brunnen hur många som helst och trasiga fönster hur många som helst, Snickargården fick vara aldrig så förfallen, ingenting skulle hindra henne från att sätta igång och vara lycklig just här och just nu. För nu var det sommar. Junikväll borde det vara jämt, tänkte hon. Drömsk och stilla som den här. Och tyst.

Kanske Anna har rätt i alla fall, att det är allra roligast när det är sommar. Fast jag tycker om att gå i skolan, och när Fröken säjer adjö åt oss på examen så nästan gråter jag, för jag vet att jag inte får se henne på så länge. Men jag glömmer fort bort det, för det är i alla fall härligt med sommarlov.

Men för det mesta var allt bra och hela sommaren en enda lång ljuvlighet. Pelle hade redan börjat gruva sig för den hemska dag då de skulle tillbaka till stan. Han hade en gammal kam med lika många tänder på som sommaren hade dagar. Varje morgon bröt han bort en tand och han såg bekymrad hur tandgården undan för undan smalnade.

Och timmarna gick, junisolen fortsatte att ösa sitt frikostiga solsken över dem, och de låg där och kände sommaren som något skönt och obeskrivligt och lättjefullt i hela kroppen.

De sitter på verandan och äter och ser svalorna flyga till sina bon under takpannorna, syrenerna utanför de öppna fönstren luktar så gott, och Madicken får årets första myggbett i pannan. Och inte förrän just då förstår hon det riktigt – hon har sommarlov, tänk att nånting så härligt kan vara sant!

Lugn, bara lugn!

Men tänk ändå, det finns ju inga upplevelser som kan mäta sig med dem man har i barndomen, tänk om folk då kunde förstå hur viktigt det är just med allting som rör barn, deras böcker, deras filmer, deras musik, allt, allt. Eftersom det formar dem för hela livet.

Det är roligt att ha ett eget djur, men en farfar är också bra.

Jag har ingenting emot att dö. Men inte i morgon. Det är en del jag vill hinna med först.

Råd till barnboksförfattare: Skär ner till hälften och skriv om den andra halvan.

Man måste leva så att man blir vän med döden... tror jag, tra, la, la.

Man kan inte piska in något i barn, men man kan smeka fram mycket ur dem.

Och så ska man ju ha några stunder att bara sitta och glo också!

Hurdan ska en bra barnbok vara? Om du frågar mig, så kan jag efter mycket grubbel bara svara: Den ska vara bra.

Jag har en ärta i näsan, pilutta dej, det har inte du!

Nej, jag vill försöka att inte vara rädd /... / det är rädslan inför saker och ting som är den verkliga olyckan. Låt därför livet bära med sig vad det vill, och låt mig vara stark nog att ta emot vad det bjuder.

Om jag överhuvudtaget har haft någon särskild avsikt med Pippi-figuren utöver att roa mina späda läsare, så har det varit detta – att visa dem att man kan ha makt utan att missbruka den, ty av alla konststycken i livet är det tydligen det svåraste. Överallt missbrukas makt.

Man vet ju egentligen så litet om Livet. Livet med stort L. Men ibland kommer det över mig en aning, att det är nånting enastående ljuvt och enastående förskräckligt.

För en unge var det roligt och lärorikt att växa upp som jag gjorde med människor av olika fasoner och sorter och åldrar. Av dem lärde jag mig – utan att de visste det och utan att jag visste det – något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa.

Ibland är det som om livet plockade ut en av sina dagar och sa: ’Dig ska jag ge allt! Du ska bli en av de där rosenröda dagarna som skimrar i minnet när alla andra är glömda.’ Det här är en sådan dag.

Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet.

Det ska vara hälften karameller och hälften choklad och så rör du ihop alltsammans ordentligt med lite kaksmulor.

Livet var kort och det gällde att leka, medan man ännu kunde det.

När stjärnorna skiner på Bråkmakargatan, då blir den gatan så underlig. Det lyste ljus i nästan alla husen, det såg vackert ut och underligt också. Långt, långt borta, alldeles över taket på rådhuset, där satt en stjärna, det var den största stjärnan som jag har sett.
”Det är nog julstjärnan”, sa Lotta.

Å, vad det är roligt när det är jul! Jag skulle önska att det vore jul lite oftare.

Jag är densamma som jag alltid haver varit, jag är bonnjäntan från Småland.

Nu är det strid mellan den Vita och den Röda Rosen, och tusen sinom tusen själar skola gå in i döden och in i dödens natt!

Denna dagen, ett liv.

Sandaler minsann! Fint som kattskit i vällingen!

Till Konungen, Landet i Fjärran.
Den du så länge har sökt är på väg. Han färdas genom dag och natt, och han bär i sin hand tecknet, det gyllene guldäpplet.

Riddar Kato! Jag var så rädd för honom. Så rädd, så rädd! Men när jag stod där i stugan och hörde Sorgfågel sjunga, så hände det någonting märkvärdigt med mig. Jag visste plötsligt varför jag ridit genom Dunkla skogen i natt. Bortom Dunkla skogen började gränsmarkerna till Landet Utanför. Och det var dit jag egentligen skulle. Jag skulle dit och strida mot riddar Kato, fastän jag var så rädd, så rädd.

Det är därför vi har kommit hit”, fortsatte Fröken. ”För att vi ska vara snälla och vänliga mot andra människor.” Pippi ställde sig på huvet på hästryggen och viftade med benen. ”Hehe”, sa hon. ”Varför har dom andra människorna kommit hit då?

Det är absolut bäst för små barn att ha det lite ordnat. Allra helst om dom får ordna det själv!

Här är ordning i allt, grejerna till höger och grunkerna till vänster och så min tupptavla mitt emellan. Får jag inte ha lite snyggt omkring mej så är jag bara inte me!

Han sa, att den som kan klå den där stora karlen ska få hundra kronor”, sa Tommy. "Det kan jag”, sa Pippi. ”Men jag tycker det är synd att klå honom, för han ser snäll ut.” ”Nämen, det kan du väl ändå inte”, sa Annika. Det är ju världens starkaste karl!” ”Karl ja”, sa Pippi, ”men jag är världens starkaste flicka, betänk det!”

Svara ja eller nej har jag sagt! Det kan väl inte vara så svårt att svara ja eller nej på en enkel fråga!” ”Säjer du, ja”, högg Karlsson in. ”Jag ska ge dej en enkel fråga, så får du se själv. Hör på! Har du slutat dricka konjak på förmiddagarna, ja eller nej!

Nånting så skeppsbrutet som jag, det får man leta efter. Där ligger allt Robinson i lä. Jag skulle tro att det är ungefär så där en åtta eller tio öar i Atlanten och Stilla oceanen som jag inte har kommit i land på efter skeppsbrott. Dom står på en särskild svart lista i turisthandböckerna.

Du har inte den rätta knycken, farbror Melker.

Min farmor har en papegoja", sa Pelle. "Hon kan säja ’Far ända in i baljan’!" "Vad är det för svårt med det", sa Stina. "Det kan väl min farmor också.

Han tyckte om soppa, och det hördes när han åt. ”Måste du sörpla så där, undrade hans mamma. ”Annars vet man inte att det är soppa”, sa Emil.

Vad har du gjort”, sa Jonas. ”Köpt en julklapp åt dej”, sa Lotta. ”Vad har du då köpt”, sa Jonas. ”En gräddbakelse”, sa Lotta. ”Å, din dumbom, den håller sej ju inte till julafton”, sa Jonas. ”Nä, det var just det jag kom att tänka på”, sa Lotta. ”Det var därför jag åt opp den.

Över hela Junibacken ligger det ljuvligaste os av pepparkakor och knäck och klenäter. Madicken drar in doften i näsborrarna och blundar. ”Jul … det luktar redan jul!

Man kan tirritera folk alldeles kolossalt bara genom att äta upp deras bullar.

Du, Herr Nilsson, du är så klok så du kan bli professor när som helst.

Ja, jag tror att livets innersta mening är kärlek. Där kärlek finns, finns inte våld och maktmissbruk och förtryck. Livets mening var nog från början att vi skulle leva i kärlek och harmoni med våra medmänniskor och i harmoni med naturen, den stora förlösande och läkande kraften som vi har fått oss given.

Vad som inte är livets mening vet jag. Att samla pengar och prylar och grejer, att leva kändisliv och flina upp sej på damtidningarnas kändissidor, att vara så rädd för ensamhet och tystnad att man aldrig hinner i lugn och ro tänka efter: Vad gör jag med min korta stund på jorden?