Rasmus och luffaren

Rasmus på luffen

Rasmus är föräldralös och bor på ett barnhem. Här råder strikt ordning under ledning av den stränga fröken Hök. På barnhemmet bor även hans bäste kompis Gunnar. Men helst av allt önskar Rasmus att han hade egna föräldrar.

Ibland kommer det barnlösa par till barnhemmet för att adoptera ett barn men de väljer alltid flickor med lockigt hår, så om man är en barnhemspojke med rakt hår då kan man nästan lika gärna vara död, tänker Rasmus. Till slut bestämmer sig Rasmus för att ta saken i egna händer. Han rymmer och tänker själv försöka hitta sig en mamma och pappa. Om de inte har någon annan att välja på, så måste de ju ta en, tror Rasmus.

Precis så som Rasmus hade tänkt blir det inte. Han träffar i alla fall Paradis-Oskar, som kallar sig Guds rätte gök och går på luffen. Och det går rätt bra. Det händer så mycket när man går på luffen…

Historien bakom Rasmus på luffen

Följande text är ur Astrid Lindgrens tacktal i april 1958 vid mottagandet av HC Andersen-medaljen för Rasmus på luffen av IBBY (International Board of Books for Young People)

"Det är så underligt att tänka sig, att den yttersta anledningen till att jag står här just nu det är min barndoms luffare. De där luffarna som knackade på vår dörr om kvällarna och sa: "Kan jag få ligga i lagårn i natt?" Vi barn stod där i köket och stirrade på dem med uppspärrade ögon. För oss var luffarna det stora äventyret. Vi var bondbarn och hade svårt att fatta, att det fanns människor som inte bodde stilla utan vandrade på vägarna. Det var spännande och äventyrligt. Många av luffarna var vänliga, pratsamma och snälla – precis som Oskar i min bok, de hade så mycket att berätta och jag tyckte så mycket om dem.

När jag tänker tillbaka, tycker jag att det måste vara hundra år sen jag var barn och umgicks med luffarna, så totalt har världen ändrat sig sen dess. Jag råkade födas just i slutet av vad jag skulle vilja kalla häståldern. Hade jag kommit till världen bara tio år senare, så hade jag aldrig kunnat skriva den här boken, för då hade jag inte vetat någonting om den där förhistoriska tiden, när luffarna fanns och när det var hästskjutsar och inte automobiler på vägarna. Jag tror att häståldern var en bra tid att vara barn i. I varje fall var min barndom lycklig, och när jag skrev "Rasmus på luffen", kändes det som att återvända till ett förlorat paradis. Jag påstår inte, att den världen var ett paradis för Oskar, som var en luffare, eller för Rasmus, som var ett föräldralöst barn, jag säger bara att den var ett paradis för mig och att det var härligt att få gå tillbaka dit, när jag skrev min bok, härligt att vara barn igen i paradiset."

Citat

”Då gick det upp för Rasmus vad det betydde att vara luffare. I ett enda bländande ögonblick fick han klart för sig det vidunderliga i detta nya liv. Man kunde göra precis vad man ville. Man kunde äta och sova och vandra alldeles som det föll sig. Man var fri, så välsignat fri som en fågel i skogen.”

ur Rasmus på luffen