Kalle Blomkvist på en bro

Mästerdetektiven Blomkvist

De tre 13-åriga kompisarna Kalle, Anders och Eva-Lotta har det lite småtråkigt i den sömniga staden Lillköping. De kallar sig för Vita Rosen, i ständig kamp om en märkligt formad sten kallad Stormumriken, mot Sixten, Benka och Jonte i Röda Rosen.

Kalle Blomkvist är en ung amatördetektiv som gärna jämför sig med lite mer kända detektiver såsom Hercule Poirot och lord Peter Wimsey. Han ligger gärna under päronträdet i trädgården och tänker sig att han har kriminologiska föreläsningar för en fiktiv men beundrande åhörare. Under sommarmånaderna händer det att han tillsammans med sina vänner finner mystiska händelser under ytan av den idylliska småstaden. Jakten på brottslingarna slutar alltid gott men ibland blir det otäckt på allvar.  Den stora världen, med sina gangstrar är kanske ibland för farlig för en tonårig mästerdetektiv.

Citat

”Nu är det strid mellan den Röda och den Vita Rosen, och tusen sinom tusen själar skola gå in i döden och in i dödens natt!”

Vita Rosens stridsrop i böckerna om Mästerdetektiven Blomkvist

Rövarspråket

Den Vita Rosen använder sig av kodspråket rövarspråket. Hemligheten bakom språket är ganska enkel men svår att förstå om man inte ser det i skrift. "Varje konsonant dubblerades och ett ’o’ placerades emellan. Så blev exempelvis ’Kalle’ ’Kok-alol-lol-e’ och ’Anders’ ’A-non-dod-e-ror-sos’."

Idén fick Astrid Lindgren från sin make Sture, som hade använt rövarspråket som barn.

Eva-Lotta talar rövarspråket

"Rädda professorns papper" (ur Kalle Blomkvist och Rasmus, ill. Eric Palmquist)

Blomkvisteriet

Inspirerade av böckerna om Kalle Blomkvist arrangerade polisen i många städer på 50-talet särskilda klubbar för "unga detektiver" och anlitade dem bl a för att leta upp stulna bilar. Runt hela Sverige sprang ungar runt och skrev upp förbipasserande bilars registreringsnummer, i hopp om att någon av dem skulle visa sig vara stulen. En del människor upprördes av "blomkvisteriet". Att lära barnen att jaga människor var inte rätt. En bibliotekarie påstod t ex att barnen råkade in i lynchmentalitet och masshysteri. Astrid Lindgren själv deltog vanligen inte i diskussioner om sina verk men kommenterade i en radiodebatt att hon inte tyckte det var riktigt rättvist att Kalle Blomkvist fick skulden för att ungar tyckte det var roligt att leta efter stulna bilar.

(källa: "Man tar vanliga ord" av Lena Törnqvist)