Astrid Lindgren som liten med tre andra barn

Barndomen

”Låt oss börja med mitt liv och leverne. Vi tar det från början - i november 1907, det var då jag föddes, i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring, som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson, och hans hustru Hanna, född Jonsson. Gården där vi bodde hette - och heter fortfarande - Näs, och den låg strax i närheten av en liten stad i Småland, Vimmerby.”

Astrid Lindgren har ofta berättat om sin barndom som en mycket lycklig tid – ”vi levde ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna” – med föräldrarnas kärlek som en ständig trygghet och med intensiv lek med de tre syskonen och många andra barn som bodde på gården.

”Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet. Det var tryggt med de där två som brydde sig så mycket om varann och som hela tiden fanns där, om vi behövde dem, men annars lät oss fritt och lyckligt skala omkring på den fantastiska lekplats vi hade i vår barndoms Näs.” 

Men dagarna bestod inte enbart av lek. Näs var ett prästgårdsarrende. Astrids föräldrar, Samuel August och Hanna arrenderade mark av prästgården och drev jordbruket. Det var ingen stor gård, men tillräckligt för att det skulle behövas många människor för att sköta den. Det var tiden innan industrialiseringen nådde jordbruket – Astrid Lindgren har själv kallat den här tiden för »häståldern«, tiden då hästen fortfarande var jordbrukets stöttepelare. All arbetskraft behövdes på ett lantbruk och bondens barn arbetade sida vid sida med pigor, drängar och inhyrda arbetare.

”För en unge var det roligt och lärorikt att växa upp som jag gjorde med människor av olika fasoner och sorter och åldrar. Av dem lärde jag mig – utan att de visste det och utan att jag visste det – något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa.” 

Det här var inte bara före jordbruksmaskinernas tid, det var också före radions och TV:ns genombrott, vilket betydde att det muntliga berättandet fortfarande var den främsta källan till underhållning. Under raster och måltider, kvällar och arbetspass så frodades berättelser, skrönor, dråpliga historier och sånger. Otaliga är de människor som Astrid mötte som barn, eller hörde berättas om, som sedan har stått modell för några av de mest underbara och säregna karaktärerna i hennes böcker.

Citat

”En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.”

Astrid Lindgren, Om läshunger, ur Vi husmödrar 1956:10

Läsandets magi

”Och vi satt där på golvet, min bror och jag, och hörde henne läsa den förunderliga sagan om ’Jätten Bam-Bam och féen Viribunda’. Ja, att man inte dog på fläcken! I det ögonblicket föddes läshungern hos mig, och med fyraåringens hela otålighet stirrade jag på de där konstiga, svarta krumelurerna som Edit kunde tyda men inte jag och som genom någon egendomlig magi plötsligt kunde fylla hela köket med féer och jättar och trollpackor.”

På Näs fanns det en stuga där familjen Ericssons “kogubbe” Sven bodde med sin fru Kristin och deras dotter Edit. Astrid och Gunnar älskade att leka hemma hos Edit, som var några år äldre. Hon hade en egen kammare på vinden med obegripligt spännande saker. Där fanns dockor, bokmärken, askar med pärlor och några sagoböcker.

I Kristins fattiga kök fanns en träsoffa, ett bord, ett par stolar och en järnspis. Det var i detta kök som Edit läste den första sagan som den då fyraåriga Astrid någonsin fick höra, en dag då regnet trummade mot fönsterrutan. När Edit läste om jätten Bam-Bam och féen Viribunda förvandlades köket till en förtrollad plats. ”Den satte min barnasjäl i gungning som ännu inte riktigt har avstannat”.

Det här köket blev viktigt för all framtid. Astrid har senare berättat att nästan alla kök som finns beskrivna i hennes böcker är just Kristins kök.

Syskonen på Näs läste allt de kom över. Böckerna och läsningen var en ständig inspiration för deras lekar. Ibland sjöng de om böckerna. En gång när Astrid skulle få lillasyster Ingegerd att somna så sjöng hon helt enkelt direkt ur den bok hon höll på att läsa för tillfället.

Astrid beskriver själv hur det var att läsa som barn: ”Det var någonting som engagerade hela ens varelse, syn och lukt och känsel, intensivare än någon annan företeelse i ens barnavärld.” En ny bok var ”något nästan smärtsamt underbart”.

Det var till jul som barnen fick nya böcker, annars lånade de av kamrater och på skolbiblioteket. Astrid vittnar om en omättlig läshunger där allt hon kom över – från Anne på Grönkulla och Tom Sawyer till Mannen med stålnävarna och Kämparnas konung – lästes med samma hänförelse och rika behållning.

Flera böcker som Astrid läste som barn fortsatte att vara favoriter under alla år. De lästes senare högt för både barn och barnbarn, som genom Astrids röst fick uppleva magin i historierna. Till dessa hör till exempel Skattkammarön, En liten prinsessa och Pappa Långben.

Några utvalda årtal i Astrids liv

1912

Madicken (Anne-Marie Ingeström) flyttar in i Tuvelycka, en villa på vägen mellan Vimmerby och Näs. Anne-Marie och Astrid blir vänner för livet.

1914

Astrid börjar skolan. Skolhuset ligger i hörnet av Drottninggatan och Sevedegatan.

1917

Astrid börjar i läroverket eller statens samskola, som det heter i Vimmerby. Skolbyggnaden stod färdig 1907, samma år som Astrid föddes.

1921

Uppsatsen ”På vår gård” publiceras i Wimmerby tidning den 7 september. Det är troligen Astrids lärare i svenska, adjunkt C.G. Tengström, som lämnat uppsatsen till tidningen. Efter denna händelse börjar Astrid Lindgren kallas ”Vimmerbys Selma Lagerlöf”.