Astrid Lindgrens skolklass

Skolan

1914 började Astrid i Vimmerbys småskola, ungefär samtidigt som första världskriget bröt ut. Det var lite läskigt att börja skolan tyckte Astrid och hade mamma Hanna med sig på uppropet. Prästen var där och ropade upp barnen och stämningen var så högtidlig att många barn blev rädda och började gråta. Även Astrid grät lite när hon fick sitt namn uppropat, så hon fick gå och sätta sig om hon ville. Men det ville hon inte alls.

Astrid Lindgren i skolan med sin klass och lärare

Märta och Anne-Marie

”Plötsligt försvann gråten. Jag hade sprängt blyghetsvallen och nu ville jag minsann vara kvar med de andra. Jag ville absolut inte gå och sätta mej. Framför mig stod en söt, svarthårig flicka i röd ylleklänning. Henne ville jag bli bekant med. Jag började peta lite försiktigt på henne, sen petade jag mer. Och ännu mer. Då vände hon sig hastigt om och gav mej en så ilsken och bestraffande blick, att jag trodde jag skulle sjunka genom golvet. Men så småningom blev vi bänkkamrater och bästa vänner. Hon hette Märta”.

Det var vid samma tid som hon möter Madicken, eller Anne-Marie Fries som hon egentligen hette. Madicken bodde granne med Näs i ”Villan”, som det tjusiga huset kallades. Madicken och Astrid umgås varje dag och, eftersom Ann-Marie var stark och modig så lär hon Astrid att slåss. Men Astrid är den vildaste av de två. De leker ofta indianer och klättrar omkring i träd och på tak.

pa-var-gard-crop

Vimmerbys Selma Lagerlöf

I skolans bibliotek fanns det hur många böcker som helst och Astrid läste nästan alla. ”Jag hade en så fruktansvärt uppdämd läslust att det är konstigt att jag inte läste ihjäl mig när jag väl kom över böcker.”

Efter tre år i folkskola fortsatte Astrid och Madicken på samrealskolan. Kostnaden för realskolan var cirka 30 kronor per termin och skolgång var ingen självklarhet för alla barn, men Samuel August kunde betala avgiften för Astrid och hennes syskon. Astrid tyckte mycket om samrealskolan och hade en bra lärare i språk, adjunkt Tengström, som uppmuntrade hennes skrivande och ofta läste upp hennes uppsatser för klassen. När hon var tretton fick hon en uppsats publicerad, uppsatsen hette ”På vår gård” och trycktes i Vimmerby Tidning.

Det var då som man började kalla henne för Vimmerbys Selma Lagerlöf och Astrid bestämde sig för att någon författare, det skulle hon i alla fall inte bli.

Här nedanför kan du läsa hela uppsatsen!

På vår gård

Det är en vacker augustimorgon. Solen har just gått upp, och astrarna, vilka växa på ett land mitt på gården, börja resa sina daggtyngda huvuden. Det är så tyst, så tyst på gården. Inte en människa syns till. Jo vänta, där komma ju ett par småflickor, livligt språkande med varandra.

Om du är riktigt tyst, kan du höra deras roliga småprat. “Hör du, Inga”, säger den ena, som i handen håller en död råtta, “vi ska ta´ å gräva en grav åt det här kräket, å se´n ska vi leka begravning, tycker du inte det?” Förslaget omfattades med stor förtjusning, Inga sprang efter en liten spade och började gräva. När hon grävt en stund, upplyste Maja, att hon också ville pröva sina krafter. Men detta förslag behagade inte Inga, utan hon fortsatte oförtrutet att gräva. Då blev Maja rasande och utbrast: “Om inte jag kan få försöka lite, så kan jag gärna ta´ min råtta och gå hem.”

“Ja, men så gräv då, men låt de´ gå undan, för här kan vi inte stå hela da´n!” inföll Inga hastigt. Så fort graven var färdig, insveptes råttan i en mycket smutsig näsduk, lades ner i graven, och begravningshögtidligheterna började. Allvarliga och tysta stodo de små, och Maja klämde t.o.m. fram en tår för anständighetens skull. Då log solen, och astrarna böjde sig viskande mot varandra. Eller kanske var det bara vinden, som böjde deras huvuden tillsammans.

Solen stod mitt på himlavalvet. Det var så varmt på gården. Maja och Inga hade för länge sedan gått därifrån, och där fanns ingen annan än en katt, som låg och spann i solskenet. Ja, insekterna förstås! De flögo i hundratal omkring och uppfyllde luften med sitt surr. Så förflöt dagen, och det började skymma. Men då blev det liv, det vill jag lova. Gården uppfylldes med en massa barn, som skrattande sprungo om varandra. Där var prästens barn och statarens barn, trädgårdsmästarens barn och arrendatorns barn.

“Vad ska´ vi leka, vad ska vi leka? hördes det.

“Ja, vad, kurragömma kanhända?”

“Usch nej, det ha vi lekt så många gånger!”

“Nå, men sistan då!”

“Nej, jag vet, jag vet!”

“Vad då, vad då?” ropa ivriga röster.

“Frilopp!”

“Ja, kör till för det då!” skrika alla. Snart är leken i full gång och till slut börjar man träta.

“Va´ var det jag sa”, säger en flicka.

“Åh, du sa´ ingenting, å´ hör se´n avbryter en annan.

“Vi leker någe´ annat.”

“Ja, de´ tycker jag me´.”

“Nej, vet ni, yttrar sig någon, vi går hem och lägger oss allihopa, tycker ja´.”

“Ja, det gör vi!”

“Ja, det börjar kännas så kallt. God natt me´er, hela surven!”

“God natt, sov gott!"