Emil i Lönneberga

Husförhör i Katthult

Här följer ett smakprov ur boken Än lever Emil I Lönneberga

Söndagen den 14 november

När det var husförhör i Katthult och Emil spärrade in sin fader i Trisseboda

Det blev höst, mer och mer höst. Mer och mer gråa och mörka blev dagarna i Katthult och hela Lönneberga och hela Småland.

”Hu vale”, sa Lina när hon skulle till lagården klockan fem om morgnarna och måste ut i mörkret. Hon hade lagårdslyktan att lysa sig med för all del, men den lyste så ensamt och ynkligt mitt i allt det gråa. Grått, grått, hela hösten var en enda lång grå vardag med bara ett och annat kalas eller husförhör som ensamt och ynkligt ljus i mörkret.

Husförhör, det vet du väl inget om, kan jag tro, men det var så på den tiden att folk måste kunna någotsånär vad som stod i bibliska historien och katekesen och därför skulle prästen då och då hålla förhör och ta reda på hur mycket de kunde och visste, inte bara barnen minsann, som man brukar plåga med förhör, utan alla i socknen, både stora och små. Sådana där husförhör hölls i tur och ordning i alla gårdar i Lönneberga, och även om själva förhöret inte var så roligt, så var kalaset efteråt så mycket bättre. Varenda människa i hela socknen fick vara med, till och med hjonen i fattigstugan, och de kom också så många som orkade släpa sig dit, för när det var husförhör fick man äta så man kunde spricka, och det var en god sak tyckte de flesta. Det var husförhör i Katthult en dag i november, och det livade upp alla, särskilt Lina, för husförhör tyckte hon om. ”Ja, fast inte alla di där frågorna”, sa hon. ”Ibland vet jag knappt vad jag ska svara.”

Och säkert är att Lina inte var så vidare hemma i bibliska historien. Det visste prosten, och han brukade ge henne så lätta frågor, för han var en snäll man. Nu hade han hållit på länge och väl och berättat om Adam och Eva som bodde i Edens lustgård och var de första människorna på jorden, och han trodde förstås att alla, till och med Lina, vid det här laget hade lärt sig det, för när det blev Linas tur att förhöras frågade han helt vänligt:

”Nå, Lina, vad hette nu våra första föräldrar?”

”Tor och Freja”, sa Lina utan att blinka, och Emils mamma blev röd i ansiktet av förargelse över Linas dumma svar, jo, för Tor och Freja var ju ett par gamla gudar som folk i Småland trodde på under den hedniska tiden för tusen år sedan, innan de någonsin hade hört ett knäpp om bibliska historien.

”Du är och förblir en hedning”, sa Emils mamma till Lina efteråt, men Lina försvarade sig.

”Di rör ihop så mycket! Varför ska just jag hålla ordning på allting?”

Fast prosten var snäll där på husförhöret. Han låtsades inte om att Lina hade svarat fel utan började istället berätta hur Gud hade skapat världen och alla människorna som bodde där och hur märkvärdig Hans skapelse var.

”Till och med du Lina är ett riktigt underverk”, försäkrade prosten, och han frågade Lina om hon hade besinnat det och om hon inte tyckte det var märkvärdigt att Gud hade skapat henne.

Det tyckte Lina sa hon, men sedan tänkte hon efter.

”Ja, det förstås, själva mej var väl inte så märkvärdigt å göra. Men alla di där krumelurerna som jag har i örona, di tycker jag det skulle vara marigt å få ihop!”

Då blev Emils mamma röd i ansiktet igen, för det var ju som om hela Katthult skämde ut sig när Lina svarade dumt, tyckte hon. Och inte blev det bättre när det borta från Emils hörn steg upp ett klart, kvillrande skratt. Stackars Emils mamma, det skulle inte vara skratt på husförhör, hon satt där och skämdes och kände sig inte lugn förrän förhöret äntligen tog slut och man kunde börja övergå till kalasandet.

Emils mamma hade lagat precis lika mycket god mat som hon brukade göra till sina kalas, fast Emils pappa hade försökt säga ifrån.

”Det är ju ändå bibliska historien och katekesen som är det viktigaste, men du lägger det mer på köttbullar och ostkakor du!”

”Allting har sin tid”, sa Emils mamma då så förståndigt. ”Katekesen har sin tid och ostkaka har sin tid!”

Böcker

De tre originalböckerna om Emil i Lönneberga