Astrid Lindgrens påsk
”Påsk är nästan lika roligt som jul, tycker Madicken och Lisabet.” (ur Madicken)
Många av Astrid Lindgrens berättelser beskriver hur högtider som påsk, jul och midsommar har firats traditionellt.
Här kan du läsa mera om hur påsken firas i Astrid Lindgrens berättelser!
Dymmelonsdag i Bullerbyn
I Bullerbyn börjar påsken på dymmelonsdagen, dagen innan skärtorsdagen. Då sätter barnen igång med att tillverka dymmelonsdagspass - en gammal påsktradition som går ut på att man sätter fast skämtsamma lappar ("pass") i smyg på andras ryggar.
"Om en liten stund kom Agda, vår jungfru, för att säja till oss att vi skulle gå hem och äta. Och Lasse hoppade genast ner från brädstapeln och sprang ifatt Agda och gick bredvid henne och pratade så mycket han orkade. Och utan att Agda märkte något satte han fast ett dymmelonsdagspass på ryggen på henne. ”Oh vad jag tycker om Oskar”, stod det på lappen. Oskar, det är vår dräng. Och när han kom in köket och skulle äta, så gick Agda där fram och tillbaka, och på hennes rygg stod det där: ”Oh vad jag tycker om Oskar”. Oskar slog sej på knäna och skrattade och sa:”Det är bra, Agda lilla, det är bra.”
Ur Mera om oss barn i Bullerbyn
:format(webp)/)
:format(webp)/)
:format(webp)/)
Madickens påsk
Så blir det påsk. Kring Junibacken blommar påskliljor och narcisser och krokus, björkarna har små gröna blad, Madicken har påsklov och Maja i Apelkullen kommer till Junibacken med tre tjog ägg, eftersom Alva ihärdigt nekar att lägga några. Påsk är nästan lika roligt som jul, tycker Madicken och Lisabet. Det är roligt att äta ägg som är röda och blå och gröna istället för vita. Madicken och Lisabet och pappa hjälps åt att färga dem. Och det är roligt att få påskkort. Från mormor och kusinerna kommer det sådana fina med duniga kycklingar och vackra påskliljor på. Men roligast av allt är förstås påskharen som kommer om natten när alla sover och lägger små marsipanägg i gräset utanför barnkammarfönstret. I år har han hittat på något mer. Han har lagt två paket under gullregnsbusken. ’Till Madicken’ står det på det ena paketet och ’Till Lisabet’ på det andra. I båda paketen ligger det en liten chokladpojke, ja, det är faktiskt en docka av choklad, något underbarare har Madicken och Lisabet aldrig sett.
Madicken döper sin chokladpojke till Jerker och Lisabet döper sin till Sverker. Hela påsken leker de med Jerker och Sverker utan att så mycket som slicka på dem.
”Jag ska spara Jerker så länge jag lever”, säjer Madicken. ”Aldrig i livet ska jag äta opp honom.”
”Jag ska spara Sverker”, säjer Lisabet. ”Så länge som det går.”
..//..
Snart är påsklovet slut. Madicken börjar skolan igen, och Lisabet huserar ensam i barnkammaren hela förmiddagarna. Så kommer Madicken hem en dag, och vad hittar hon under sidentäcket i cigarrlådan i dockskåpet? Inte Jerker! Bara en eländig stackars liten chokladkropp utan huvud. Då hörs ett illtjut som skakar Junibacken. Mamma skyndar till alldeles förskrämd, hon tror att Madicken är i dödsfara allra minst. Men Madicken ligger bara framstupa över sängen och gastar för full hals:
”Lisabet har bitit huvet av Jerker! Åååå!”
Ur Madicken
Skärtorsdag i Bullerbyn
På skärtorsdagskvällen klädde alla vi barn ut oss till påskkärringar. Pojkarna också. Jag hade Agdas rutiga schalett och ett randigt förkläde och en lång, svart kjol. Och så tog jag ugnsrakan till att rida på. Lasse tog stora lagårdskvasten. Jag red iväg till Norrgården och lämnade påskbrev till Britta och Anna. ”Glad påsk önskas eder av en gammal häxa, som tänker sticka iväg till Blåkulla nu”, hade jag skrivit i brevet.
Pappa höll på att bränna löv i vår trädgård, och alla vi påskkärringar sprang omkring där och hoppade över lövhögarna där elden pyrde, och lekte att vi var i Blåkulla. Det luktade alldeles vår i trädgården, för det gör det när man bränner löv. Anna och jag kom överens om att vi snart skulle gå och se om blåsipporna hade börjat sticka fram på vårt ställe bakom brygghuset.
På påskafton skulle mamma och pappa fara på kalas till prästgården i Storbyn, och då fick Lasse och Bosse och jag bjuda Olle och Britta och Anna till oss på äggkalas. Mamma har ju Bullerbyns hönseri, och vi har så mycket ägg. Bosse, han tror att det är Albertina som värper nästan alla äggen. Albertina är Bosses egen höna.
”Du tror visst att Albertina kan spruta fram ägg som en kulspruta", sa Lasse till Bosse.
Vi åt i köket. Bordet var så fint dukat med en blå duk och våra gula påsktallrikar. Björklöv hade vi också i en vas. Lasse och Bosse och jag hade färgat alla äggen röda och gula och gröna. Det skulle ägg vara jämt, tycker jag, för det ser minsann trevligt ut. Vi hade skrivit verser på äggen också.
”Detta ägg är åt Anna, i stället för pyttipanna”, stod det på ett ägg. Det hade Lasse skrivit, men Bosse sa att det var en dålig vers. ”Det är väl ingen som har tänkt ge dom pyttipanna heller”, sa Bosse.
”Du kan väl inte veta vad dom här äggen är i stället för”, sa Lasse. ” ’Detta ägg är åt Anna, istället för en stekpanna’, tycker du att det skulle ha varit bättre”, sa Lasse.
Nä, det tyckte inte Bosse. Vi hann i alla fall inte ändra versen, för just då kom Britta och Anna och Olle. Vi hade så roligt när vi satt där och åt. Vi tävlade om vem som kunde äta mest ägg. Jag orkade bara tre, men Olle åt sex.