Redan 1984 gick det rykten om ett svensk-sovjetiskt samarbete för att göra en filmatisering av Astrid Lindgrens älskade roman från 1954, om den ensamma pojken Bo Vilhelm Olsson (Andy); som möter en ande i en flaska, reser till landet. från Faraway, där hans riktiga far väntar på honom och berättar att han egentligen heter prins Mio. Det var inte Astrid Lindgren som skrev manuset utan istället den engelske dramatikern William Aldridge, som var anställd av Nordisk Tonefilm. Företaget planerade en stor internationell produktion. Då var också SF (Svensk Filmindustri) och Gorkij Film intresserade, men SF hoppade av innan inspelningen startade. Sovin Film, Norway Film Development och Svenska filminstitutet blev nya medinvesterare. Budgeten var initialt satt till 30 till 40 miljoner kronor, men i slutändan kostade notan cirka 55 miljoner kronor. Detta gjorde den till den dyraste filmproduktionen i svensk films historia på den tiden. Enligt Nordisk Tonefilm berodde kostnaderna på de dyra specialeffekterna (15 miljoner kronor), men flytt av platser mellan Stockholm, Moskva, Krim, London och Skottland bidrog troligen också till att budgeten ökade drastiskt. Redan från början var det bestämt att regissören skulle komma från Sovjetunionen, och i slutet av 1984 föll valet på Vladimir Grammatikov, ansvarig för flera framgångsrika barnfilmer i sitt eget land. Filmen skulle dock vara på engelska, eftersom man ansåg att detta skulle underlätta dess internationella marknadsföring. Som en följd av detta lades flera internationellt erkända namn till i rollbesättningslistan, och i januari 1986, efter auditions i London, valdes de brittiska barnskådespelarna Nicholas Pickard och Christian Bale (som senare blev ett framgångsrikt Hollywoodnamn) till att spela Mio och Pompoo. Den första officiella visningen ägde rum på filmfestivalen i Moskva i juli 1987. I Sverige visades filmen dubbad till svenska. ’Mio, min Mio’ temat som komponerats för filmen, skrevs av Benny Andersson och Björn Ulvaeus och framfördes av Gemini."