Astrid och Elsa Olenius

Pjäserna

”Elsa gjorde mig till dramatiker”. Det går inte att skriva om Astrid Lindgrens pjäser utan att först berätta lite om bibliotekarien Elsa Olenius. Elsa kämpade för att barn skulle ha bra barnböcker och bra kultur och hade startat ”Vår teater”, en amatörteater-verksamhet för barnen på Medborgarplatsens bibliotek. Hon bad Astrid att skriva några teaterpjäser som var anpassade för barn, som hon kunde använda. Den första pjäs Astrid skrev åt dem hette ”Huvudsaken är att man är frisk”, en kriminalkomedi i en akt. Sedan fortsatte Astrid att skriva flera pjäser åt Elsa och Vår Teater. Pippi Långstrumps liv och leverne spelades första gången 1946 och Mästerdetektiven Blomkvist 1948. 

Många har genom åren velat göra egna dramatiseringar av Astrid Lindgrens böcker. I sparade brev, som Astrid själv skrivit till olika regissörer och manusförfattare, får man en klar bild av att hon var ganska noggrann med vad som gick för sig och vad som inte gjorde det. Hon skrev sina böcker så som hon ville ha dem, och hon skrev sina pjäser så att de återspeglade böckerna. Hon ogillade starkt att andra försökte sig på att utveckla hennes historier. ”Man får ett underlag och så börjar fantasin spela och man bygger vidare på detta. Men det tycker jag man får låta bli. Ta gärna bort en hoper, men lägg inte till något som ändrar bokens karaktär”. Efter att ha tagit experthjälp från chefen för Stockholms Barnteater och efter att ha sett otaliga uppsättningar av sina egna pjäser, så ansåg Astrid att hon visste ganska väl vad hon talade om. Den som inte ville rätta sig efter hennes regler fick helt enkelt tipset att lägga ner sitt projekt.

”Döden och kärleken är det stora människan upplever, det intresserar alla åldrar. Man ska inte skrämma barn till ångest, men de behöver likaväl som en vuxen uppröras av konst.”

Astrid Lindgren i Dagens Nyheter den 8 september 1959