Ronja Rövardotter i skogen

Historien bakom Ronja

”Jag skriver sagor, och människan behöver sagor. Så har det alltid varit. Så är det med det.” Så sa Astrid Lindgren när Ronja Rövardotter 1981 presenterades för journalister.

En av Astrid Lindgrens favoritböcker var Skogsliv vid Walden av Henry David Thoreau, som handlar om hur författaren byggde sig en bostad av skogens material och försökte leva så enkelt och ensamt som möjligt, på avstånd från den materialistiska stadskultur han hade flytt. Eftersom Astrid bodde i stan så kunde hon inte alltid vara i naturen, men hon kunde vara där i fantasin. Det var så som sagan om Ronja började – som en längtan till naturen.

För Astrid Lindgren var det under hela livet fråga om ett samliv med naturen som vilade på barnets intuition och omedelbarhet. Hon har sagt: ”Om någon frågar mig vad jag minns från barndomstiden, så är min första tanke ändå inte människorna. Utan naturen som omslöt mina dagar då och fyllde dem så intensivt att man som vuxen knappast kan fatta det. Smultronrösena, blåsippsmarkerna, gullvivsängarna, blåbärsställena, skogen med linneans skära klockor i mossan, hagarna runt Näs, där vi kände var stig och var sten, ån med näckrosorna, dikena, bäckarna och träden, allt det minns jag mer än människorna.”

Grådvärg

Grådvärgar och andra väsen

Naturen kring Ronja är fylld av övernaturliga varelser. Framför allt är den befolkad av fantastiska, mer eller mindre farliga, bortförande makter. Forskaren Vivi Edström har påpekat att Astrid Lindgren tar upp dialogen med skogsromantikens, skogsskräckens och skogssagans tradition. Från de sagorna minns vi trollen och jättarna, huldran och älvorna. Men Astrid skapade sina egna mytiska skogsinvånare som liknar traditionella sagofigurer men som ändå representerar något nytt: grådvärgar, vildvittror, rumpnissar… Att Astrid Lindgren månade om sina skapelser fick ett svenskt skolboksförlag erfara när de i en religionslärobok i anslutning till ett utdrag ur Ronja Rövardotter skrev att grådvärgarna var ”i verkligheten vanliga stenar i skogen”. Astrid Lindgren skrev i ett brev till förlaget 1985: ”Och vem är det som tillåter sig en så beskäftig för att inte säja enfaldig tolkning? Grådvärgarna är – sanna mina ord – de otäckaste små levande väsen (ehuru fega) som nånsin har skrämt en unge från vettet. Och ingen vuxentolkare och ödeläggare ska med mitt goda minne komma och smälla i vidpass 6000 barn att ”i verkligheten” finns det inga sagor.”

Utöver naturen och skogen finns andra teman i boken om Ronja. Det manliga och det kvinnliga syns tydligt i berättelsen: Ronjas mamma Lovis har bestämt att barnet ska bli en flicka, och att detta flickebarn ska bli en rövarhövding är en självklarhet för de båda föräldrarna. Lovis är en stark kvinnogestalt, hon är en livskälla och en förebild för Ronja. Hennes namn är nära sammankopplat med kärlek. Ronjas far Mattis gestaltas som bokens stora barn medan Lovis är den som sätter männen i arbete, kör ut dem vid behov och ser till så att de håller sig rena och mätta. Ronjas frigörelse från sina föräldrar och det klassiska ”coming-of-age” temat är en annan röd tråd i romanen, liksom Romeo och Julia-historien. Kärleken mellan Ronja och Birk är dock inte i första hand romantisk utan betonar den själsliga vänskapen och natursamhörighetens band. De ”… fäster sig kärleksfullt vid varandra” har Astrid Lindgren formulerat det, vid en intervju i samband med bokutgivningen. Bokens viktigaste relation är egentligen den mellan Ronja och hennes far Mattis.

Far åt pipsvängen!

Liksom Astrid skapade nya skogsinvånare, skapade hon också nya namn, ord och uttryck som används i boken. Eftersom berättelsen tilldrar sig under medeltiden var det viktigt att språket och namnen på människor och platser skulle låta äkta och tidsenligt. Flera av egennamnen har en mycket speciell bakgrund. De hämtades från Astrids skolatlas över de svenska fjällen: Ronjas namn är hämtat från Ju-ronjaure-kåtan nordväst om Arjeplog och rövarna Fjosoks och Tjegges namn kommer från sjöarna Fjosoken och Tjeggevas.

Namnet Ronja var innan boken gavs ut i stort sett obefintligt. Idag är det ett vedertaget namn i flera länder – i Sverige är ca 6000 kvinnor som har namnet Ronja. Även namnet Lovis ökar bland nyfödda. Den omtyckta filmatiseringen av Tage Danielsson från 1984 har naturligtvis också bidragit till bokens och namnets popularitet.

Utöver personnamnen så återfinns i ”Ronja Rövardotter” flera andra mer eller mindre nya ord och uttryck som blivit en del av svensk vokabulär:

Ärkemicklar
Vårskrik
Vildvittra
Rumpnisse
Vildtoring
Far åt pipsvängen!
Voffor då då? Voffor gör ho på detta viset?
Söstra mi

Citat

”Ryk och ränn och far åt pipsvängen med er, om ni inte kan hålla sams!”

Ronja i Ronja Rövardotter

Ronja Rövardotter blev den sista romanen som Astrid Lindgren skrev, 72 år gammal. Efter 1981 blev det inga fler kapitelböcker, endast bilderböcker. Ronja Rövardotters centrala tema, människans förhållande till naturen, kom att bli det sista stora engagemanget i hennes liv: kampen för svenska husdjurs välfärd och bevarandet av det öppna landskapet i Sverige. Djurskyddskampanjen sträckte sig över tio år på 80- och 90-talet och Astrid Lindgren blev en viktig kraft i debatten för den gröna rörelsen.

Vill du veta mer om historien bakom några andra karaktärer?