Emil i Lönneberga

Historien bakom Emil i Lönneberga

"Vet du vad Emil i Lönneberga gjorde en gång?” Så sa Astrid plötsligt till sitt treåriga barnbarn som bara illskrek. Karl-Johan tystnade, han ville gärna veta vad Emil gjorde.

Det var i augusti 1962. Emil var född. Den 22 december samma år ringde Astrid till Björn Berg och frågade om han ville illustrera en bok som skulle komma ut följande år. Hon hade sett hans teckning av en liten pojke på Djurgårdsfärjan i en bok om Nordens huvudstäder. Det var tydligt att så såg Emil ut, det var den pojken hon hade sett för sin inre syn. Björns fyraårige son Torbjörn, med sitt ulliga hår och runda blå ögon, fick stå modell till den första boken om Emil.

Det finns flera människor, händelser och platser som har inspirerat Astrid till historierna. Det är bilden av Vimmerby i början av seklet Astrid målar upp när Emils familj kommer farande uppifrån Katthult för att få vara med om Vimmerby marknad. Det finns ingen omedelbar förlaga till karaktären Emil men han har drag av Astrids pappa Samuel August och hennes bror Gunnar.

Samuel August hade ett osedvanligt gott minne och fungerade som levande uppslagsbok åt Astrid när hon skrev böckerna. Han kunde fortfarande på sin ålders höst komma ihåg vad man fick betala för en gris eller brandspruta på Vimmerby marknad. Han var också mycket duktig på att berätta historier. Flera av händelserna som beskrivs i Emilböckerna är tagna ur verkligheten. Att Tor och Freja var de första människorna på jorden och att årets högtider är Jul, Påsk och Vimmerby marken, är historier som Samuel August hört och berättat om.

Emil och Astrid

Emil och Astrid, tecknade av Björn Berg

Så här skrev Astrid Lindgren själv om Emil:
”Jag tyckte det var roligt att skriva om Emil, och vet du varför? Jo, för Emil råkade vara barn i en värld nästan lik den jag själv levde i, när jag var liten, och precis lik den som min pappa levde i när han var liten. En världs som inte finns mer. När jag började skriva om Emil och om Ida och pappa Anton och mamma Alma och om Lina och Alfred och Krösa-Maja och hela lilla Katthult, då kändes det som att komma hem. Och jag fick sån kärlek till Emil, jag tyckte han var så nära släkt med min pappa, som en gång i slutet av förra århundradet var en liten linhårig barfotapojke i Sevedstorp i Småland inte långt från Emils Lönneberga.

Min pappa tyckte om att berätta. I hela sitt liv berättade han. Om allting, stort och smått, gammalt och nytt, allt som föll honom in. Han berättade om hur han – precis som Emil – tjänade pengar som grindpojke hemma i Sevedstorp, och hur han – precis som Emil – fångade 60 tjog kräftor under en enda mörk augustinatt, och precis som Emil lyckades han en gång lugna en galen ko genom att släppa ihop henne med ett par andra kor som hade mer förstånd. Det där som min pappa berättade, om grindpengar och kräftfångster och galna kor och kittliga hästar och auktioner och husförhör och fattigstugor och marknader och bondkalaser och jag vet inte allt, det kom med i böckerna om Emil. Det blev liksom en ram omkring alla hans hyss. Hyssen fick jag hitta på själv, åtminstone de flesta. För även om min pappa var rätt påhittig, när han var liten, så gjorde han väl inte fullt så många hyss som Emil. Det stämmer nog att Emil gjorde fler hyss än någon annan pojke i hela Småland och kanske i hela världen.”

Vill du veta mer om historien bakom några andra karaktärer?