Vår mamma Astrid

Vår mammas kärlek till sin familj, till föräldrarna och syskonen, till mannen, barnen och barnbarnen var oföränderligt stark. Hon sa att hon hade fått en styrka för livet av den blandning av frihet och trygghet som fanns i hennes barndomshem. Tryggheten bestod i den självklara tillhörigheten till en stor familj där hon, enligt en intervju, ”flöt omkring i ett tillstånd” av föräldrarnas kärlek till sina barn, utan att det talades så mycket om den.

Hon var nätt och jämnt vuxen när hon fick sitt första barn, min bror Lasse, och bildade sin egna, ännu viktigare familj. Nu var förutsättningarna helt andra. Hon var ensamförälder, hon var den som skulle ha ansvaret utan någon annan trygghet än den hon ordnade själv. Och det visade sig att hon klarade det utmärkt. Hon gifte sig och fick barn igen, men det var hela tiden hon som fortsatte att ta ansvar för familjen. Det kunde vår mamma som ingen annan mamma vi kände. Hon fattade besluten som skulle fattas, hon grep in när det var det som behövdes, för oss var hon den osvikliga garanten för att livet nog på något vis skulle ordna sig.

Medan vi kunde vara säkra på det hade vår mamma förvånande lätt för att oroa sig för oss, om vi var ute eller borta lite för länge, helt i onödan tyckte vi. Hennes ohejdbara fantasi målade alltid ut de sannolikt dödliga olyckor vi måste ha råkat ut för.

Det kunde förstås finnas högst reella anledningar till oro för familjen. Men mest till glädje.Barnbarnen visste att hon med hela sin närvaro och hela sin lust ville vara tillsammans med dem, leka med dem, berätta för dem, att hon längtade efter dem när de var borta. Hon bjöd vuxna barn med barnbarn på middag en gång i veckan, kom gärna med mat när vi var sjuka, passade barnbarn och tog dem med på resor. Vi kunde lita på den där handlingskraftiga kärleken till oss.

Hon hade två källor till livsglädje som var starkare än alla andra – familjen och skrivandet, och hon tycks ha varit skapt med en lycklig förmåga att känna balans mellan dem. Den ena tog inte överhand över den andra.

Karin Nyman, 2008