Stenogramblock

Stenografi - ett eget rövarspråk

Hemliga språk och uttryck finns det flera i Astrid Lindgrens författarskap. Inte sällan öppnar de en dörr mot fantasins och lekens underland, som när trollformeln ”Killevippen” krymper Bertil till en pysslings storlek i Nils Karlsson Pyssling, eller när Ylva-Li med orden ”Kim hot!” kallar på Barbro från hålet under rosenbusken.

Även den stenografi som Astrid Lindgren skrev sina manus på har närmats betraktats som ett slags kod, ett rövarspråk för de invigda. För de allra flesta betyder det att porten till underlandet där Lindgrens skapande ägde rum har förblivit stängd. Hur Lindgrens litteratur blev till, vägen från idé till färdig bok, har fått karaktären av en hemlighet.

I Astrid Lindgren-arkivet och på Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm finns 670 bevarade stenogramblock som innehåller originalmanuskript och bearbetningar av Lindgrens produktion från 1940- till 1990-talet. Materialet har inventerats av stenografen Britt Almström, men är i princip orört av forskning.

Den stenografi som Astrid Lindgren skrev, Melins system, lärde hon sig under sin sekreterarutbildning på Bar-Lockinstitutet 1926–27. Denna typ av snabbskrift som bygger på fonetiskt tecknade ordbilder var standard i Sverige och praktiseras fortfarande i Sveriges riksdag. Vinsterna för Lindgren i att författa på stenografi låg sannolikt framför allt i det praktiska: möjligheten att arbeta muntligt, att arbeta flexibelt, att fånga en tanke i flykten, att processa stora material, att arbeta om snabbt och effektivt.

Men kanske erbjöd denna skrivmetod, liksom för Barbro eller medlemmarna i den Vita Rosen, för Astrid Lindgren även ett avgränsat och privat utrymme? Ett ’eget rum’ för Lindgrens skapande för att tala med Virginia Woolf.

I Lindgrens sista bilderbok, metaberättelsen Assar Bubbla eller Det var nära ögat att det inte blev någon bok om Pippi Långstrump, spelar stenografin och svårigheterna i att läsa någon annans stenogram en huvudroll. I en missriktad jakt på ”klenodier” stjäl tjuven Assar Bubbla det stenogramblock som innehåller Pippi Långstrump. ”Folk som skriver såna där krumelunser gör det bara för att retas och för att ingen ska kunna läsa deras hemligheter”, säger en ilsken Assar Bubbla, och det ligger nära till hands att se kommentaren som författarens blinkning till eftervärlden.

Assar Bubblas uteblivna framgångar med att tolka Astrid Lindgrens krumelunser har nog spelat viss roll i att spä på en förhärskande bild av hennes stenogram som svårtolkade, kanske till och med ogenomträngliga.

Men är det så omöjligt att läsa stenografi, och är Astrid Lindgrens stenogram mer svårlästa än någon annans? Både ja och nej: Hennes handstil är yvig, och de proportioner mellan tecken som är så viktiga i Melins stenografi tycks inte alltid särskilt viktiga för Lindgren. Samtidigt avviker hon sällan från grundsystemet och skriver gärna ut hela ord hellre än använder egna förkortningar. För den som behärskar Melins stenografi är det fullt möjligt att läsa Lindgrens stenogram, även om processen är tidskrävande. Däremot blir det allt färre som bemästrar konsten, och därmed allt mer angeläget att finna sätt att bevara den kunskap som finns.

I januari 2020 sjösattes det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Astrid Lindgren-koden vars syfte är att sammanföra forskare och verksamma stenografer för att avtolka Astrid Lindgrens stenografi med digitala metoder. För närvarande pågår digitalisering av stenogramblock som innehåller Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket smyger igen. Så småningom kommer delar av manuskripten att göras tillgängliga för stenografikunniga och andra som önskar bidra till projektet. Arbetet med att vaska bland krumelunserna efter klenodier har påbörjats.

Malin Nauwerck

Fil dr i litteraturvetenskap och projektledare för ”Astrid Lindgren-koden: Astrid Lindgrens stenograferade originalmanuskript genom digital bildanalys, genetisk kritik, bok- och mediehistoriska perspektiv”.

Läs mer om Astrid Lindgren-koden och om hur du kan medverka i projektet här.