Barndom

”Låt oss börja med mitt liv och leverne. Vi tar det från början - i november 1907, det var då jag föddes, i ett rött gammalt hus med äppelträd omkring, som barn nummer två till lantbrukaren Samuel August Ericsson, och hans hustru Hanna, född Jonsson. Gården där vi bodde hette - och heter fortfarande - Näs, och den låg strax i närheten av en liten stad i Småland, Vimmerby.”

Astrid Lindgren har ofta berättat om sin barndom som en mycket lycklig tid – ”vi levde ett lyckligt Bullerbyliv på Näs, i stort sett precis så som barnen i Bullerbyböckerna” – med föräldrarnas kärlek som en ständig trygghet och med intensiv lek med de tre syskonen och många andra barn som bodde på gården.

”Två ting hade vi som gjorde vår barndom till det den var – trygghet och frihet. Det var tryggt med de där två som brydde sig så mycket om varann och som hela tiden fanns där, om vi behövde dem, men annars lät oss fritt och lyckligt skala omkring på den fantastiska lekplats vi hade i vår barndoms Näs.”

Men dagarna bestod inte enbart av lek. Näs var ett prästgårdsarrende. Astrids föräldrar, Samuel August och Hanna arrenderade mark av prästgården och drev jordbruket. Det var ingen stor gård, men tillräckligt för att det skulle behövas många människor för att sköta den. Det var tiden innan industrialiseringen nådde jordbruket – Astrid Lindgren har själv kallat den här tiden för »häståldern«, tiden då hästen fortfarande var jordbrukets stöttepelare. All arbetskraft behövdes på ett lantbruk och bondens barn arbetade sida vid sida med pigor, drängar och inhyrda arbetare.

”För en unge var det roligt och lärorikt att växa upp som jag gjorde med människor av olika fasoner och sorter och åldrar. Av dem lärde jag mig – utan att de visste det och utan att jag visste det – något om levandets villkor och hur knepigt det kan vara att vara människa.”

Det här var inte bara före jordbruksmaskinernas tid, det var också före radions och TV:ns genombrott, vilket betydde att det muntliga berättandet fortfarande var den främsta källan till underhållning. Under raster och måltider, kvällar och arbetspass så frodades berättelser, skrönor, dråpliga historier och sånger. Otaliga är de människor som Astrid mötte som barn, eller hörde berättas om, som sedan har stått modell för några av de mest underbara och säregna karaktärerna i hennes böcker.

Föräldrarna

”Nu vill jag berätta en kärlekshistoria, ingen som jag har läst eller hittat på utan bara en som jag har hört. Många gånger hört. Den rymmer mer kärlek än någon jag har läst i böcker, och för mig är den rörande och vacker. Men det beror kanske på att den handlar om två människor som råkade bli mina föräldrar.”

Astrid Lindgrens föräldrar hette Samuel August och Hanna. Båda var födda i små byar utanför Vimmerby – Samuel August i Sevedstorp och Hanna i Pelarnehult. Samuel August förälskade sig i Hanna redan som trettonåring men det dröjde 15 år innan han vågade fria till henne. Sen tog det ytterligare två år till bröllopet. Samuel August och Hanna delade livet, i djup kärlek och respekt, fram till Hannas död 1961. Samuel August levde sedan ensam till sin bortgång 8 år senare, 1969.

”’Du barn, e’ såna mor du har hatt’, sa han sista gången jag besökte honom.
Ja, visst har jag det! Och en sån far! Med ett så trofast älskande hjärta, ett så intill döden älskande hjärta!”

Samuel August var en riktig berättare och Astrid älskade att lyssna på hans historier om hyss han hittat på som barn. Många år senare fick en del av hans berättelser nytt liv i böckerna om Emil i Lönneberga. Samuel August var en kärleksfull, rolig och mjuk pappa. När det kom till uppfostran av de fyra barnen så var det Hanna som fick sköta det.

Hanna var mer reserverad och stram. Hon var duktig i skolan och hade drömt om att få bli lärarinna men på den tiden var det ovanligt att flickor utbildade sig. När Hanna sa till så lydde man så hon behövde aldrig tjata och hon blev aldrig arg när barnen lekte så att de hade sönder något. Men hon såg till att de uppförde sig och höll ordning på det mesta på gården.

Syskonen

”Vad vi lekte mina syskon och jag! Från morgon till kväll. Outtröttligt, med iver och fröjd, ibland med fara för vårt liv, men det förstod vi inte.”

Gunnar var äldst i syskonskaran. Han föddes 1906, ett år före Astrid. Eftersom de var så nära i ålder så höll de nästan alltid ihop. De var ”leknärmast” som Gunnar uttryckte det. Gunnar var syskonens ledare och spelade huvudrollen i många av deras lekar. Gunnar var också den som tog över gården efter föräldrarna, han bodde på Näs fram till sin död 1974.

Stina föddes 1911 och kallades ”Slima”, eftersom hon själv råkade skriva så när hon en gång som liten skulle stava sitt namn. Ingegerd, den yngsta systern som föddes 1916 när Astrid var nio år gammal, kallade sig själv för ”Nickon” av någon anledning som de andra aldrig riktigt förstod.

Alla fyra syskonen ägnade sig senare i livet åt skrivandet på ett eller annat sätt. Gunnar blev vid sidan av att driva lantbruket på Näs också riksdagsman och författare till de politiska satirerna om Svitjod. Stina arbetade som översättare och Ingegerd arbetade som journalist. Samuel August brukade säga om sina skrivande barn: ”Dä ä ene unn’lie unge en har fått. Alle syssler di med ord. Hur kunne dä bare klumpe sej på dä viset?”

Syskonen hade en nära relation hela livet. Systrarna ringde varandra varje dag och de besökte sin bror på Näs så ofta de bara kunde även när de blev äldre.

Läsandets magi

”Och vi satt där på golvet, min bror och jag, och hörde henne läsa den förunderliga sagan om ’Jätten Bam-Bam och féen Viribunda’. Ja, att man inte dog på fläcken! I det ögonblicket föddes läshungern hos mig, och med fyraåringens hela otålighet stirrade jag på de där konstiga, svarta krumelurerna som Edit kunde tyda men inte jag och som genom någon egendomlig magi plötsligt kunde fylla hela köket med féer och jättar och trollpackor.”

På Näs fanns det en stuga där familjen Ericssons “kogubbe” Sven bodde med sin fru Kristin och deras dotter Edit. Astrid och Gunnar älskade att leka hemma hos Edit, som var några år äldre. Hon hade en egen kammare på vinden med obegripligt spännande saker. Där fanns dockor, bokmärken, askar med pärlor och några sagoböcker.

I Kristins fattiga kök fanns en träsoffa, ett bord, ett par stolar och en järnspis. Det var i detta kök som Edit läste den första sagan som den då fyraåriga Astrid någonsin fick höra, en dag då regnet trummade mot fönsterrutan. När Edit läste om jätten Bam-Bam och féen Viribunda förvandlades köket till en förtrollad plats. ”Den satte min barnasjäl i gungning som ännu inte riktigt har avstannat”.

Det här köket blev viktigt för all framtid. Astrid har senare berättat att nästan alla kök som finns beskrivna i hennes böcker är just Kristins kök.

Syskonen på Näs läste allt de kom över. Böckerna och läsningen var en ständig inspiration för deras lekar. Ibland sjöng de om böckerna. En gång när Astrid skulle få lillasyster Ingegerd att somna så sjöng hon helt enkelt direkt ur den bok hon höll på att läsa för tillfället.

Astrid beskriver själv hur det var att läsa som barn: ”Det var någonting som engagerade hela ens varelse, syn och lukt och känsel, intensivare än någon annan företeelse i ens barnavärld.” En ny bok var ”något nästan smärtsamt underbart”.

Det var till jul som barnen fick nya böcker, annars lånade de av kamrater och på skolbiblioteket. Astrid vittnar om en omättlig läshunger där allt hon kom över – från Anne på Grönkulla och Tom Sawyer till Mannen med stålnävarna och Kämparnas konung – lästes med samma hänförelse och rika behållning.

Flera böcker som Astrid läste som barn fortsatte att vara favoriter under alla år. De lästes senare högt för både barn och barnbarn, som genom Astrids röst fick uppleva magin i historierna. Till dessa hör till exempel Skattkammarön, En liten prinsessa och Pappa Långben.

 

Skolan

1914, började Astrid i Vimmerbys småskola, ungefär samtidigt som första världskriget bröt ut. Det var lite läskigt att börja skolan tyckte Astrid och hade mamma Hanna med sig på uppropet. Prästen var där och ropade upp barnen och stämningen var så högtidlig att många barn blev rädda och började gråta. Även Astrid grät lite när hon fick sitt namn uppropat, så hon fick gå och sätta sig om hon ville. Men det ville hon inte alls.

”Plötsligt försvann gråten. Jag hade sprängt blyghetsvallen och nu ville jag minsann vara kvar med de andra. Jag ville absolut inte gå och sätta mej. Framför mig stod en söt, svarthårig flicka i röd ylleklänning. Henne ville jag bli bekant med. Jag började peta lite försiktigt på henne, sen petade jag mer. Och ännu mer. Då vände hon sig hastigt om och gav mej en så ilsken och bestraffande blick, att jag trodde jag skulle sjunka genom golvet. Men så småningom blev vi bänkkamrater och bästa vänner. Hon hette Märta”.

Det var vid samma tid som hon möter Madicken, eller Anne-Marie Fries som hon egentligen hette. Madicken bodde granne med Näs i ”Villan”, som det tjusiga huset kallades. Madicken och Astrid umgås varje dag och, eftersom Ann-Marie var stark och modig så lär hon Astrid att slåss. Men Astrid är den vildaste av de två. De leker ofta indianer och klättrar omkring i träd och på tak.

I skolans bibliotek fanns det hur många böcker som helst och Astrid läste nästan alla. ”Jag hade en så fruktansvärt uppdämd läslust att det är konstigt att jag inte läste ihjäl mig när jag väl kom över böcker.”

Efter tre år i folkskola fortsatte Astrid och Madicken på samrealskolan. Kostnaden för realskolan var cirka 30 kronor per termin och skolgång var ingen självklarhet för alla barn, men Samuel August kunde betala avgiften för Astrid och hennes syskon. Astrid tyckte mycket om samrealskolan och hade en bra lärare i språk, adjunkt Tengström, som uppmuntrade hennes skrivande och ofta läste upp hennes uppsatser för klassen. När hon var tretton fick hon en uppsats publicerad, uppsatsen hette ”På vår gård” och trycktes i Vimmerby Tidning.

Det var då som man började kalla henne för Vimmerbys Selma Lagerlöf och Astrid bestämde sig för att någon författare, det skulle hon i alla fall inte bli.