Vännerna
Astrids omtänksamhet, nyfikenhet och uppriktiga intresse för sina vänner skapade många livslånga vänskapsband. Hon var en trofast person och var noga med att hålla nära kontakt med alla. ”Märkvärdig är varenda människa. Jag kan möta folk på gatan och intressera mig för varenda en. Alla är fantastiska!”
Även de som kanske bara träffade henne någon enstaka gång kände sig utvalda, som om de verkligen var betydelsefulla i hennes liv. Journalister har berättat att de efter sitt möte med Astrid har besvarat fler frågor om sig själva än de ställt till henne, som de var satta att intervjua. På Kungliga Biblioteket i Stockholm finns alla brev till Astrid sparade och arkiverade. Många människor, som aldrig träffade Astrid personligen, brevväxlade med henne. Hon måste ha varit en av postverkets allra bästa privata frimärkskunder.
Anne-Marie Fries
Astrids bästa vän hette Anne-Marie, men kallades Madicken – ett namn som Astrid återanvände för en av sina huvudpersoner. Anne-Marie bodde i en villa nära Näs på vägen in mot Vimmerby. De träffades redan som sjuåringar, när Anne-Marie gick och rullade ett tunnband och Astrid undrade vart hon var på väg. Astrid följde henne hem till villan och sedan dess fortsatte de att följa varandra. De lekte, de klättrade, de strövade i naturen och byggde grottor i sågspånen i lagårn. De ingick fostsystralag och lovade varandra att “aldrig ljuga, aldrig svika, aldrig bedraga”. Enligt Astrid har de bara varit osams en enda gång, och det var i nioårsåldern och gick snabbt över.
De fortsatte hålla ihop under tonåren och gjorde en del bus även om de hade blivit för gamla för att leka. Till Anne-Maries 17-årsdag kom Astrid och några andra väninnor utklädda till uppvaktande kavaljerer. Att bli kär och få någon kär i sig var något alla väninnorna mycket fokuserade på. Astrid, som inte tyckte det var lika lätt som vissa av vännerna, har sagt “Då blev jag alldeles sjövild och hade sen bara ett enda intresse, så vitt jag kan förstå, nämligen att få så många som möjligt förälskade i mig. Ackackack, det var ett slit ska jag säga!”
Under några år i sena tonåren kunde de inte träffas lika ofta som tidigare. Anne-Marie gick ut skolan ett år före Astrid och flyttade till Linköping och sedan vidare till Uppsala. Astrid flyttade till Stockholm som 18-åring. Men båda var ju hemma i Vimmerby och hälsade på ibland och de brevväxlade flitigt Så småningom flyttade Anne-Marie och hennes man Stellan till Stockholm och bosatte sig i Vasastan, till samma område som Astrid och Sture bodde. Astrid och Anne-Marie var småbarnsmammor samtidigt och gick tillsammans i Vasaparken med sina barnvagnar. Under kriget fick Astrid jobb på den hemliga brevcensuren och såg till att även Anne-Marie anställdes. Efter kriget debuterade Astrid som författare och Anne-Marie fick jobb som lektris av barnböcker på förlaget där Astrid både gav ut sina böcker och arbetade som barnboksredaktör.
De höll tal på varandras åttioårsdagar 1987, även om de då började bli ganska trötta äldre damer. Anne-Marie låg på sjukhus de sista två åren av sitt liv och Astrid hälsade stadigt på henne varje vecka tills hon gick bort 1991. Deras gemensamma sinne för humor och intresse för barn, för naturen och för leken förde ihop dem och som vänner var de varandras förtrogna hela livet ut.
Alli
Alli Viridén och Astrid lärde känna varandra redan på 30-talet. Första gången Astrid träffade henne var vid sandlådan i Vasaparken när de båda hade småbarn. Astrid har berättat hur Allis lilla flicka verkade ovanligt försigkommen och när Astrid frågade mamman hur gammal flickan var fick hon ett så kärvt svar att Astrid lovade sig själv att inte besvära den mamman något mer. Men i själva verket var detta möte inledningen på en lång vänskap. Allis dotter Margareta och Astrids dotter Karin blev senare skolkamrater och Alli och Astrid fortsatte träffas. På 90-talet, när de båda var äldre damer tog de fortfarande dagliga promenader i Vasaparken.
Många av dem som kom att träffa Astrid genom arbetet blev mycket goda vänner och fortsatte att vara det hela livet.
Elsa
Elsa Olenius satt med i den jury på Rabén & Sjögren som gav Astrid Lindgren andra pris för boken Britt-Mari lättar sitt hjärta. Och det var Elsa som 1946 föreslog att Hans Rabén skulle anställa Astrid: ”Anställ henne, hon kan ju kontorsarbete också med stenografi och maskinskrivning och sånt!”. Efter deras första möte blev Elsa och Astrid goda vänner för livet. Astrid lärde känna hela familjen Olenius och blev gudmor till ett av Elsas barnbarn. När Astrid och Elsa blev äldre tyckte de om att promenera på kyrkogårdar. De lekte och tittade på gravstenar och tittade ut de platser där de själva skulle ligga. De skojade om att de skulle springa runt och spöka för varandra om nätterna.
Marianne
Marianne Eriksson kom till Rabén & Sjögren 1952 och blev assistent åt Astrid 1959 som då var ansvarig för barnboksutgivningen. Hon kom att arbeta nära Astrid i 20 år och de blev också mycket nära vänner. Marianne har beskrivit hur speciellt det var att jobba med Astrid Lindgren:
”Som chef och arbetskamrat var hon obegripligt duktig och obegripligt snäll, full av tålamod och medkänsla. Vi beundrade henne också för att hon var så vacker och elegant, så slagfärdig och beläst och intelligent, och för att hon trots allt jobb ibland gav sig tid att sitta med vid våra kaffestunder och skvallra om författarna.
Vi älskade henne för att hon ville att vi skulle glömma att hon var en stor och betydande författare som man borde berömma rejält en gång i kvarten.”
När Astrid slutade på förlaget var det Marianne som efterträdde henne som ansvarig för förlagets barnboksavdelning.
Kerstin
Kerstin Kvint började som 15-åring som ”kontorsflicka” på Rabén & Sjögrens produktions- och försäljningsavdelning. Senare blev hon Hans Rabéns sekreterare och jobbade under tiden också med förlagets utlandsförsäljning. Från 1982 började hon arbeta som Astrids personliga sekreterare en dag i veckan för att hjälpa till att ta hand om den enorma korrespondensen.
Arbetsbördan med att läsa och besvara alla brev som ramlade in – både officiella och från privatpersoner – hade blivit omöjlig att klara själv. Något man förstår av Kerstins beskrivning av sitt arbete: ”Varje dag kom jag från Dalagatan, fullastad med veckans barnbrev och beundrarpost – och med ett stenogramblock fyllt med ca 25 nya stenogram, dikterade i rasande takt av Astrid på alla tänkbara språk – från småländska till engelska och tyska. Lite förord till olika böcker slank också med, uttalanden av olika slag, utkast till tal och debattinlägg; som debattör blev hon alltmer engagerad”.
Efter 80-årsdagen blev mängden brev så stor att Kerstin fick avsätta två hela arbetsdagar för att hjälpa Astrid. Varje morgon klockan nio började de sin arbetsdag med kaffe och småkakor och samtal. Kerstin blev en av Astrids allra närmaste förtrogna.
Margareta
Margareta Strömstedt kom in i Astrids liv på 60-talet då hon fått uppdraget av Rabén & Sjögren att skriva en biografi om Astrid Lindgren. Det gemensamma arbetet med biografin var inledningen på en mycket nära vänskap. Margareta är den som har gjort allra flest intervjuer med Astrid, många gånger för TV, och har själv beskrivit deras samtal: ”Under fyrtio år talade vi med varandra; i solen på trappan till det röda huset på Näs; inne på kökssoffan i det gamla bondköket. På verandan i Furusund och i vardagsrumssoffan på Dalagatan. ”
Vänskapen mellan Margareta och Astrid omfattade snart hela familjen Strömstedt och Astrid var ofta gäst i familjen. Hon lärde inte bara känna Margaretas man, Bo Strömstedt, utan blev också mycket god vän med Margaretas syster Lisa Henriksson. De tre brukade träffas och sjunga tillsammans. Astrid var en självklar gäst på födelsedagsmiddagarna hos familjen Strömstedt och barnen kände henne så väl att det dröjde flera år innan de förstod att ”tant Astrid” var samma person som den där berömda författaren. Födelsedagsvisan ”Vad är det här för bus?” som de sjunger i filmen om Lotta på Bråkmakargatan är skriven av Margareta och sjöngs hemma hos dem.
Alla de andra
Av dem som kom att lära känna Astrid fick många en vän för livet. Den nära och innerliga relationen mellan de fyra syskonen Ericsson fanns alltid där. Och när Gullan, som var svägerska till Astrid och gift med Gunnar, kom in i familjen blev hon snart en självklar del av gemenskapen.
Gerda Nordlund, av familjen kallad Nolle, började som hushållerska hos familjen Lindgren i början av 50-talet. Hon var en matlagerska av högsta rang och tog hand om det mesta i hemmet. Under de tjugotal år som hon arbetade åt Astrid blev det många tillfällen till samtal. Anders Öhman träffade Astrid första gången 1963 när hon blev invald i det litterära sällskapet De Nio. I egenskap av jurist hjälpte han henne senare med olika affärer och avtal. Olle Hellbom som regisserade nästan alla hennes filmer var en oerhört uppskattad vän och samarbetspartner i tjugofem år. Astrid och Tage Danielsson, som regisserade Ronja Rövardotter, fann varandra med en gång. Tyvärr blev det inte några fler gemensamma projekt, och Tage Danielssons bortgång var en stor sorg för Astrid.
Astrid verkade ha en särskild begåvning för vänskap som gjorde att det ofta uppstod en närhet också i profesionella sammanhang, med förläggare, illustratörer och andra som hörde yrkeslivet till. Vännerna blev många under årens lopp och alla går inte att räkna upp. Men alla som var hennes vän vet det, för hon var så noga med att visa det.
