Uppväxten
”Om någon frågar mig vad jag minns från barndomstiden, så är min första tanke ändå inte människorna. Utan naturen som omslöt mina dagar då och fyllde dem så intensivt att man som vuxen knappast kan fatta det. Smultronrösena, blåsippsmarkerna, gullvivsängarna, blåbärsställena, skogen med linneans skära klockor i mossan, hagarna runt Näs, där vi kände var stig och var sten, ån med näckrosorna, dikena, bäckarna och träden, allt det minns jag mer än människorna.”
Naturen utgjorde inte bara en plats att leka på, den fungerade också som en del av leken och representerade abstrakta företeelser. Astrid och hennes syskon lärde sig under barndomen många sånger och böner. Utifrån dessa skapade de lekar och stigar i miljöerna kring Näs. Astrid menade att ”Gud som haver” började vid vedbodknuten och slutade vid diket bakom brygghuset, men Gunnar var säker på att den gick bakom ladugården alldeles intill dyngpölen.
De magiska och fantastiska lekarna
”Vad vi lekte mina syskon och jag! Från morgon till kväll. Outtröttligt, med iver och fröjd, ibland med fara för våra liv, men det förstod vi inte. Vi klättrade i de högsta träd, vi hoppade mellan brädstaplarna uppe i sågen. Vi gick balansgång längs takåsen på vårt hus — det var rätt högt, och hade vi trillat ner, hade det nog varit färdiglekt är jag rädd.”
En av lekarna som syskonen på Näs lekte ofta kallades ”inte-stöta-golvet”. Då klättrade syskonen och andra barn som fanns på gården runt hela sovrummet utan att en endaste gång röra golvet, precis som Astrid skulle låta Pippi, Tommy och Annika göra långt senare i Villa Villekulla. “Från kontorsdörren klängde man till soffan, till köksdörren, till spegelbyrån, från spegelbyrån till skrivbordet, till pappas säng, till en tygklädd puffpall som fick flyttas fram till salsdörröppningen, till öppna spisen, till kontorsdörren.”
En annan lek som Astrid och Gunnar brukade leka kallades “sicken blås”. Den gick till så att de sprang från var sitt håll genom alla rummen och möttes i köket där de pep varann i magen och skrek “sicken blås”. Den här leken återkommer hos Emil och Ida.
Leken försvann och barndomen tog slut
På Näs fanns en gammal alm som Astrid och hennes syskon kallade ”Uggleträdet”. Trädet var ihåligt och barnen brukade leka där. En gång klättrade Gunnar upp i trädet med ett hönsägg. Han lade ägget i ett ugglebo. Efter 21 dagar hittade han en nykläckt kyckling i boet som hans mamma sedan betalade 75 öre för. Denna berättelse låter Astrid återkomma i Alla vi barn i Bullerbyn där Bosse lyckades göra samma sak som Gunnar.
Men att vara barn på ett lantbruk i början av förra seklet innebar också hårt arbete. Rovor skulle gallras, nässlor skulle repas och skördar skulle bärgas. I det nödvändiga arbetet på gården deltog alla, drängens barn såväl som husbondens. “Visst fostrades vi i tukt och Herrans förmaning så som tidens sed var, men i vårt lekliv var vi härligt fria och aldrig övervakade. Och vi lekte och lekte och lekte så det var underligt att vi inte lekte ihjäl oss.”
Astrid har berättat att hon efteråt mindes så tydligt när barndomen tog slut och hur fruktansvärt det var att inse att man inte kunde leka längre: ”Jag minns det så tydligt. Prästens dotterdotter lekte vi alltid med när hon kom till Näs på ferierna. Men en sommardag när hon kom och vi skulle börja leka i vanlig ordning, så upptäckte vi plötsligt att vi inte kunde leka längre. Det gick bara inte. Det kändes fånigt och sorgligt, för vad skulle vi göra när vi inte kunde leka?”
